Sagan om mitt liv.

I kväll var det dags igen. Markarbete och vi blev tilldelade hästar av Karolina och jag fick *trummvirvel* Popeye! Hon tyckte att det hade gått så bra de senaste gångerna att det var dags att testa hoppningen igen. Och det gick bra, riktigt bra. Var nervös först för att han skulle bli sådär knepig och tvär som i höstas, jag var rädd att jag skulle tappa kontrollen. Men efter ett tag kände jag att fan det här kan jag ju, varje gång han försökte med sina krumbukter och bocksprång så parerade jag. Sen fick Romo spel och stack genom ridhuset inte mindre än tre gånger och när vi skulle hoppa sista kavalettin i gallopp så tyckte Popeye att han varit duktig nog och kunde Romo så kunde väl han med få busa lite så han drog på några rejäla bocksprång, men jag klarade det, först. Men sen hoppade han åtsidan samtidigt så att jag kom ur balans och sen en gång till och lilla Pauie landade på ridhusets botten, igen. Slog mig dock inte alls. Sen fortsatte han skutta omkring en stund och stannande sen. Precis då råkade han trampa på sin tygel så att tränset gick sönder i sidostycket och det gav såklart ännu en anledninga att fara runt, så det gjorde han, tills det söndertrasade tränset satt snurrat runt halsen. Då var han nöjd. Jag var lite sur dock, men inte rädd alls. Jag tror att jag börjar komma på Popeye nu, jag börjar ta kommadot, eller vad man ska säga, han skrämmer mig inte längre. Den första förälskelsen är över och nu börjar allvaret.

Bara för att hämnas så läggar jag ut en dålig bild på honom. Ha!



Nästa gång: Tårta.