Sagan om mitt liv.

God morgon!
Eller ska man säga go'kväll? Jag har ju inte somnat än, trots att jag har försökt i flera timmar.

Det slog mig just hur mycket jag uppskattar dem som är annorlunda och ogillar dem som är vanliga.

Jag funderade just över saker jag imponeras av. Egenskaper som uppmärksamhet och förmågan till att låta saker ta tid, relationer. Jag påminner mig själv gång på gång men jag har svårt för det där men att ge saker tid. Men jag tror i och för sig att jag testat allt och aldrig lyckats, så jag överlåter det där till någon annan. Jag har något relationsmässigt rörelsehinder, men jag har lärt mig att kontrollera mina känslor, eller ska man säga behandla? För det handlar inte om känslokallhet, jag är allt annat än känslokall, snarare känslig. Det handlar mer om att känna sig själv och sina känslor, att inte gripas av panik varje gång man känner något. Man måste lära sig att känslorna inte är en lag, man måste inte göra som de säger. Enklast är att bara avvakta så försvinner de efter ett tag, det gör det alltid, även om det kan ta år. Jag tror inte att jag hade klarat av att leva med mina känslor som jag gjorde förut, jag klarade ju inte direkt av det då heller. Att bli känslokall fungerade inte särskillt bra heller, allting blir bara väldigt förvirrat. Det går liksom inte att bara känna de känslor som man vill känna, man kan inte välja, det är allt eller inget, i princip.
Min lösning hette KBT. Mindfullness.

Det är intressant hur lusten kan förändras.
De senaste månaderna har jag bara haft lust till att sitta vid datorn och fundera, ensam. Just nu känns det som någonting bra, men jag vet att det var jobbigt emmellanåt. Men jag tror att jag behövde det, jag behövde komma underfund med en del.
Nu är jag inte alls där, nu vill jag umgås varje dag, prata, göra saker ihop med andra, till och med om det innebär fysisk kontakt. Jag känner ibland ett stort obehag inför saker som kramar och liknande, åtminstonde om de innefattar mig själv och "vem som helst".
Jag upprättar en mur kring mig själv som bara vissa utvalda får komma igenom, dem som jag vet, eller åtminsonde tror, bryr sig om mig.
Nu är den muren i stort sett borta, bara sådär helt plötsligt. Till och med sexlusten kommer tillbaka.

Det här är som självterapi, ett sätt att lära känna sin person genom att se tillbaka på sig själv och sina handlingar utan att döma. Bara registrera och minnas, se att allt slutade bra, då känns det mindre jobbigt nästa gång. Att skriva ner saker är bra. det gör det lättare att minnas.

Klockan är nu 07.39.

Jag kom hem från jobbet vid 06.20 kanske, varför sover jag inte? Eller åtminstone ligger i sängen?

Det är den där meningen med livet igen, vilken var det nu?
Man kanske kan skriva en mening om livet?

Är meningen med livet att vara lycklig? Jag tycker att de är en rättså bra mening. Som självklart ställer följdfrågor. (Vad krävs för bli lycklig? Hur uppfyller jag kriterierna?)
Viktigast är kanske; när får man ge upp, får man ge upp? Vilket skäl är tillräckligt starkt?
Om man har skyldigheter, vem har man dem då gemtemot?
Om man, som jag, lever ensam (jag har åtminstone inget förhållande med Emilia) och inte har några djupare relationer (Det skulle lätt kunna vara så jag lovar!) skulle man inte då bara kunna få lägga sig ner och dö om man kände för det? Jag menar, de vänner man har skulle ju lätt komma över det efter nåt år (Vad är ett år? Ingenting!).
Jag skulle nog kunna säga att jag lever främst för min mamma. Det finns ingen som bryr mig om mig som hon. Jag och min bror, såklart, är det bästa som hänt henne. Hon skulle aldrig någonsin säga nej till att träffa mig eller sluta älska mig ens lite, även om jag så gjorde henne riktigt besviken.
En sån mamma måste man vara rädd om. Och pappa då?
Ja ibland tänker jag att jag kanske inte skulle sakna honom, men det skulle jag nog. Men den känslan av förståelse och samhörighet som jag kunde känna när jag var mindre, den är borta. Jag känner aldrig någon längtan efter att få träffa eller prata med honom.
Men det förståss, en hjärntumör går ju sällan obemärkt förbi. Och vi har ändå haft det sämre. Vår gemensamma punkt har blivit aktie- och fondmarknaden, otippat nog.