Sagan om mitt liv.

Jag är lite dålig på att uppdatera här i bloggen. Men jag har rätt så fullt upp. Två prov den här veckan och ett nästa vecka. Dessutom har jag tränat tre gånger, träffat mamma & co., haft kulturmöte, hängt på Uplands och haft det ganska bra i allmänhet.

Imorgon är det Jerichogasque så då åker balblåsan på och bubblet fram. Ska färga håret och sen piffa med Erika och Lotti på Uplands. Har köpt ett palaply för tyvärr säger de att det ska bli regn och vi ska ju ut och traska 7 varv runt v-dala i pausen, under sånger och oljud. Sen kommer byggnaden att rasa ihop och alla som är på rockgasquen kommer att dö, vid 12 ska vi grilla korv på ruinerna och hissa vår fana. :o)

Härnäst ska jag ner och jobba i Svantes, känns lite segt men Erika är ju där så det får väl gå. Vi har dessutom planerat utgång nästa fredag på temat rea. Haha. Jag brukar ju säga att slampor har roligare, så jag tänkte följa mitt eget tips och leka billig. Känner mig dessutom ganska billig just nu, antar ett min moral och mitt samvete krympt.

Det nya är förresten att peka och fnissa, det funkar bäst på sånt som är roligt på riktigt och inte bara skadeglädje. ;o)

I dag i tidningen stod det om No poo, vilket står för no shampoo. Jag blev hitchad direkt och assugen på att testa. Ett av mina större problem är nämligen att mitt hår blir torrt och tovigt och slitet och fult och jag undviker så långt det går att tvätta det, men det är ju svårt när man tränar varannan dag. Tydligen ska man tvätta håret med bara balsam, balsam som är fritt från siliconer och borsta håret med gles kam eller borste av svinborst och bara ha produkter som honung och aloe vera-gel till styling. Jag ska absolut testa, nästa vecka.

Jag gjorde ett fynd i förra veckan då jag var på H&M med Lotti. De reade ut solbrills för 5 spänn!!

Jag tror jag ska åka till Paris. Det verkar som en bra grej att göra då jag kan få biljetten sponsrad och gratis boende. Att jag sen behöver stå ut med Guran kan man väl leva med, han var ju faktiskt rätt trevlig sist jag träffade honom, även om han alltid är Guran.

I övrigt?
Lägescheck:
Hår: lite för kort men ok, ganska mycket fluff & snart i ny färg.
Längd: som vanligt.
Vikt: börjar kännas lite 2004, byxorna blir för stora.
Fötter: helt ok förutom lilltårna som gör ont.
Mage: bästa på ungefär ett år, klarar till både kaffe och te!
Aptit: nu utan ångest.
Kondition: helt okej, tar i tills jag stupar utan att känna mig orkeslös & med lagom träningsvärk.
Humör: glad
Sinnesstämning: lättad, självkänsla på uppgång, klartänkt, kontrollerad, stabil.
Musik: Chromeo, Kylie & nostalgi.
Events: Historiaprov, onsdagkväll. Jericho kapitel, lördag på Uplands. Paris.

I dag hade vi tydligen matteprov. Just det matteprovet som jag trodde var på fredag och nästan inte pluggat alls till. Blev lite snopen när fröken började beskriva att provet var två sidor och att man kunde komma till henne om man ville ha fler papper, innan vi gick in i klassrummet. Men jag kände mig rättså lugn ändå och första halvan av provet gick som på räls, behövde inte ens tänka. Det var en uppgift jag inte kunde men i övrigt hoppas jag på storslam, trots att jag inte öppnat matteboken på typ två veckor. Jag firade med att gå och köpa nagellack och hårfärg. :o)

Känslan jag känner nu är söt. Starka Pauie är kanske på väg tillbaka. Pauie som vågade trotsa sina rädslor och som gick vidare för att hon visste att man tappar balansen om man står stilla på en lina.

Kanske kommer vårhumöret, det där nonchalanta, bittra, ironiska, elaka, snygga. Kanske lyckas jag hitta en bättre väg. För det måste finnas bättre saker än att vara arg, även om det kan vara jävligt kul.

Jag ska försöka vara säker på mig själv, då löser sig det mesta.

Jag är helt sjukt trött. Kan inte tänka och ansiktet är varmt som om jag hade feber. Helknasigt. Så det får bli sängen nu.

God natt!

Prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata prata.

Det är bra om man kan prata och reda ut saker.
Jag undrar när man ska sluta vara så rädd och lära sig att prata om saker i tid i stället för när skadan redan är skedd?

Ångest är lite som att bli knullad baklänges, vad nu det betyder. Men det kändes som ett passande uttryck. För första gången sen i måndags så är jag inte illamående. Trots att jag är hemma! Mitt hem är inte längre sjukdomsframkallande. Eventuellt så är det för att jag inte längre känner igen mig på grund av alla saker som ligger utspridda överallt. Men kanske är det för att jag faktiskt ätit ordentligt i dag. Både paj och pizza och fika efter ridningen. Jag tror att jag kanske brutit en ond cirkel.

Nu borde jag duscha.

Ångest är en lustig sak. Den började i måndags kväll och har jagat mig hela veckan, trots att jag tänkt, pratat och så vidare. Nu känner jag att jag kommit till insikt, jag är inte ledsen längre, jag vill inte ha honom om han så skulle ångra sig. Men ångesten, den är fortfarande kvar. Gör så att jag inte kan slappna av och inte äta när jag är ensam.

Bajsångest.

Så det kanske är dags nu?

- Oh, I've been there. And yeah I've done all that. Sure I got the t-shirt. But you know what? It doesen't fit, not anymore.

Jag gjorde en livsviktig insikt igår. Inte bara det där med flickvänner utan även om pojkar. Jag vill inte ha någon liten pojke. Jag vill inte ha någon som bara messar när han är stupfull, som bara är intreserad av att ligga och som festar tre gånger i veckan och tycker att det är det bästa i livet. Jag vill inte honom, hur snygg och rolig han än är. Jag vill ha den som frågar hur jag mår och lyssnar när jag har något att berätta. Han som är intresserad av mig och inte enbart hur bra jag är i sängen. Han som funnit sig själv och inte behöver hävda sig hela tiden, som har självdistans och självinsikt. Som kan ta hand om mig även om jag inte behöver tas om hand. Som förstår hur bra jag är, att jag är den bästa flickvän man kan ha.

Det är en ständig balansgång. Ok och icke ok tankar. Allt känns bra och så tänker man fel tanke och vips så är illamåendet där igen. Ångesten. Men jag har blivit så bra på att prata om den, med mina flickvänner. Jag insåg att det var omöjligt att prata med mina vanliga killkompisar om det men jag var ändå tvungen att prata och tjejer är fan jävligt mer förstående och det känns bra att få släppa ut en del. Jag är ju egentligen inte en sluten person, jag är bara dålig på att prata, uttrycka mig i tal.

Träffade på Emilia på Värmlands, det kändes faktiskt asbra. Blev lite sugen på att ta kontakt och kanske ta en fika snart. Catch up on old times.

En annan sak som är bra med tjejer är när man går ut. Går man ut med killar som jag oftast gör så får man nästan ingen uppmärksamhet från sin omgivning. Men i kväll när jag var med Erika så kände jag mig assnygg. Kan ju i och för sig ha varit mina nya snygga stövlar eller det faktum att jag blivit smal som en sticka, men jag tror på det första alternativet. Det var najs och jag hoppas det blir ännu skojigare imorn. Det jobbiga är att jag plötsligt har två vänner som heter Erika. Kan inte folk bara skaffa sig olika namn? Jag känner ingen mer med mitt namn till exempel.

Jag tror äntligen jag börjar förstå varför jag haft så svårt att bli kompis med tjejer. Jag har helt enkelt inte behövt dem, eller de egenskaper de kunnat erbjuda mig, men nu gör jag det. Och jag är så glad över att det inte är försent.

Köpte ett par nya stövlar i dag, tyckte det var lika bra att slå till eftersom jag i princip aldrig hittar stövlar jag gillar. Passande nog damp det ner massor av snö på bara en liten stund efter att jag kommit hem. Nu sitter jag och försöker bli av med ett jobbigt illamående. Har ätit en hel del idag till skillnad från de andra dagarna den här veckan och magen är såklart lite uppspelt för det. Känner mig trött också så det blir nog tidigt i kväll, händer en hel del imorn.

Önskar att jag också kunde få va sådär kär någon gång utan att bli mosad direkt. Till och med tanken känns helt overklig, det vore lite för bra för att vara sant.

Ja, vad jag egentligen hade tänkt skriva om var vad som hände igår. Jag gjorde något oväntat. Jag laddade hem en skiva av Bob Dylan. Yeah. Anders skulle ha blivit så stolt över mig. Men vi har ju ingen kontakt länge och jag vet inte riktigt varför. Kanske för att vi inte har något att prata om, nu kan vi alltid prata om Dylan. Om att fånga dinosaurier. Jag är på väg utför och uppför, stabil som en gammal kratta och inget att förlora. Hög på hunger.

Back in the day:

Javisst vill hjärtanen också ha en egen dag, precis som mor, far och de meningslösa barnen. Men jag tycker att vi skulle kunna ta bort hjärtanen och göra om dagen till internationella mans-dagen, för vi är ju jämställda och kvinnan har ju en egen dag. Om mannen då inte har en egen dag måste det ju betyda att alla andra dagar är hans. Eller?

Om hjärtanen inte hade en egen dag så kanske alla kunde vara mer mysiga alla dagar istället. Och de som får ångest eller cancer eller blir sjuka av dagen slipper lida extra mycket.

Jag fick för övrigt min mamma-bukett igår och den var faktiskt ovanligt obra, om man får säga så. Jag blev förvarnad men tänkte hur illa kan det va, men faktiskt så har floristen misslyckats groft. Men det var ett fint kort och det är ju ändå tanken som räknas.

En gång fick jag en chokladask på alla hjärtansdag av Tobias. 2005 var det och han var ännu en i raden av killar som jag träffat men som varit för fega för att ta steget fullt ut. Vilket säkert var tur i hans fall eftersom jag inte känner mig så sugen på att bo i Stora Skedvi och ha 15 traktorer på gården.

Jag brukar alltid få en ros av Sune också, vilket känns helt meningslöst, det är ju mamma han är ihop med och varken vår eller deras relation kommer bli bättre av att han ger mig en blomma. Men han har en förkärlek för att ge blommor.

Förra årets ros har dock kommit till rättså stor användning eftersom jag tog en bild av den som jag redigerade i ps så att den blev fett cool. Hade den länge som skrivbordsunderlägg men nu hänger en utskriven inramad bild av den på min vägg.


Det här var inte alls vad jag hade tänkt skriva om men nu ska jag gå så jag får väl återkomma.

Jag har just kommit in i en sån där klarsynt period, då man förstår hur allt är, gång på gång får man som uppenbarelser. Kanske är det bara för att det är vår, hade en likadan period förra våren, eller så är det för att saker och ting går ganska bra nu och jag känner mig säker på mig själv och inte tillgrumlad av en massa destruktiva tankar. Passande nog är vädret helt klockrent, himlen är blå och det har varit solglasögon-väder hela dagen.

Mindre bra är att jag har skitsvårt att fokusera. Matten till exempel är helt omöjlig att förstå idag och den har annars gått hur bra som helst innan trots att jag var dödligt förvirrad i övrigt, vill inte tänka på hur fysiken kommer va. Och jag som har prov snart. Fast först sportlov. Haha! Jag älskar komvux.

Träning och middag hos mamma i kväll. Eller ska jag säga maman kanske. :o)

Jag har länge trott att det bästa man kunde göra var att lära av sina misstag och inte göra om dem. Jag blev otroligt bra på det. Men det är helt omöjligt att leva i framtiden om ens förflutna ständigt är närvarande. Att tänka "gör inte si eller gör inte så, du vet hur det gick sist" det går inte, då kan man inte leva, man kan inte njuta av det som är fint för det känns inte äkta. Det blir som att sitta i en underbar trädgård och tänka att alla blommor är bortkastade eftersom de ändå kommer vissna.

Så jag tänker lämna allt gammalt dåligt som hänt de senaste åren bakom mig och göra det bästa av nu och här. Kanske kommer jag bli kossad som ett ägg, men kanske är det min tur nu.

Gårdagen var toppen. Började med att jag adopterade en ny kompis. Niklas, lunchvärd på uplands, väldigt rolig och öppen och även ganska så känd inom den polotiska sfären, där han dock inte är särskillt aktiv längre. Jag hade helt slut på förfest men var inställd på att gå ut till varje pris. Så jag föreslog att vi skulle byta nummer för han skulle festa med en annan kompis och de var så snälla och tog mig med till en korrefest borta vid snerikes. Ganska spännande. Det blev mycket prat om bajs och att vi inte kände någon på festen. Sen bar det av till v-dala och velvet, öl, dans och lite annat godis. Träffade på en gammal klasskompis från gymnasiet som hade börjat plugga receptarie. Träffade även på två killar som pluggade veterinär och den ena hade gjort högskoleprovet 9 gånger(!) det gjorde mig hoppfull.

Hade längtat så efter att få lukta lite, men så luktade det bara rök, besvikelse. Men allting annat var som att vinna postkodmiljonären så jag ska inte klaga. Och trots att jag vaknade ensam så var jag helt galet glad, var tvungen att ligga kvar i sängen bra länge av ren höjdskräck och bara njuta. Det var nästan så att jag var villig att dö bara för att allt kändes så bra.

Jag hoppas på fler lördagar av det här slaget. :o)

Gahhhhh!
Jag.. allt.. knas.. glad.

Allt känns så sjukt bra just nu, jag är sådär glad. Trots att saker och ting faktiskt kunde vara liiite bättre just nu. Hih..

Puss

Jag har funderat ett tag på att skaffa en till blogg, den här börjar liksom kännas lite uttjatad. Och nu är det gjort. Den nya är dock hemlig, kanske bara nu, kanske för alltid. Kände att jag behövde någonstans att skriva av mig där ingen som bryr sig läser. Jag är inte säker på hur framtiden blir för lillparlan.blogg.se blir, men det visar sig.

..from the person you are. Let go brother, let go. För att citera Keane

Jag tror att jag är klar nu, för tillfället i alla fall. Jag har återuppväckt mig själv från de döda, både fysiskt och psykiskt. Varför jag dog, det kan man fråga sig. Svaret är en blandning av saker från de senaste 2 åren. Kanske var mitten av november 2006 avgörande, kanske var mitten av november 2007 avgörande kanske var de senaste 2.5 åren avgörande. Kanske har jag fel. Förmodligen inte. Jag har lärt mig att allt är otroligt psykiskt. Man kan hamna i stort sett var som helst med lite psykologi, medveten eller omedveten. Jag har också lärt mig att jag måste ställa fler frågor, inte bara acceptera saker som de är för att jag är rädd för svaret, det kan ju vara ett bra svar. Ibland känner jag att jag bara går igenom samma faser om och om igen. Fast den här senaste fasen av omedveten psykisk och fysisk känslolöshet, har jag nog aldrig känt tidigare, det brukar alltid vara någon som väcker nåt. Men nu börjar jag känna mig som jag ska, jag börjar hitta mig själv igen, min kropp och min själ, min vilja och min lust.

Jag blir så matt. Min hjärna har gått på högvarv i två dagar nu och det börjar bli riktigt jobbigt. Som skavsår eller ett myggbett man kliat sönder men ändå inte kan sluta klia på. Historialektionen igår var som att komma till himlen för då var jag tvungen att ägna hela min uppmärksamhet åt vår lärare, som förövrigt är en riktigt rolig sak. Sen ringde mamma och sa att hon och Pelle skulle fika hos henne så jag åkte dit direkt för att fortsätta distrahera mig. Men i morse när jag vaknade så började det direkt igen! Jag måste få det att sluta innan jag blir knäpp. Allt blir tankar och sen finns det inget mer, det finns liksom inte plats.

Brain going wild.

Jag är alldeles hängig i dag. Förkyld som en liten slemsvamp. Kanske är det därför jag känner mig så förvirrad, för att jag är helt full av bakterier som gnager på mitt sinne?

Egentligen är jag kanske inte förvirrad utan bara orolig/rädd. För vad? För att det ska hända igen, det som alltid händer. Jag vill verkligen inte det, jag vill att det ska vara annorlunda nu. Så jag antar att jag måste ta tag i saker och ting snart, styra upp det och inte vara så rädd. Försöka hitta något positivt och inte bara se omöjligheter och hinder. Inte ha så höga krav på mig själv. Jag har ju inget att förlora.

Just det. Nu känns det faktiskt lite bättre. :o)

Uppochner var ordet. Gårdagen kan beskrivas som förväntansfull>nervös>lugn>förvirrad. Hade en dröm om det i natt. Vi var på en tropisk ö, hela gänget, typ alla ungdomar jag känner i Uppsala. Och jag försökte få tag i honom, prata med honom, men han försvann hela tiden i väg, så det gick inte och det gjorde mig så förvirrad. Väldigt svårtolkad dröm, verkligen, heh. Jag antar att jag känner såhär för att allt är så oklart, eller är det det? Allt kanske är solklart, bara det att jag inte fattar? Det kanske är jag som är oklar?

Jag kan vara så påfrestande och en vecka kan vara så otroligt lång ibland.

Idag har jag varit effektiv som bara den. Vaknade ovanligt pigg vid 8 och duschade och satte mig med fysikboken, hann klart nästan alla upgifter jag skulle innan jag var tvungen att gå till Uplands och vispa grädde till alla semlorna och sedan spritsa på den och bygga ihop dem igen. Sen fick jag slänga i mig lite mat innan fysiklektionen började, sen var det frissan, budgetfrissan, hehe. 25 minuter tog det och kostade 260 spänn, hade så svårt att motivera mig till en 500-kronorsklippning, så jag var tvungen att testa nåt annat för en gångs skull. Men jag är inte säker på att jag ska göra om det.
Klockan 19 är det landskap och sen sexa med lasagne, öl och kanske snaps. Jag är småsugen på att dra till snärkan och dansa lite sen men jag vet inte om nån annan är det. Känner för att ha kul.

Tänk om det vore så att man kände sig lika dan i en hel vecka i sträck, hade samma inställning till livet och samma humör. Vad häftigt det vore. Allt är verkligen uppochner från dag till dag, men ändå på väg åt rätt håll tror jag. Åt "jag kan göra vad jag vill för jag har inget att förlora"-hållet. Allt blir lite roligare med den inställningen.

Uppochnerkanskeibland.

Jag upptäckte i morse att det är fettisdagen imorn. Uplands kulturnämnd, där jag är chef, brukar anordna semelfik då. Så det var bara att lägga matteläxan åt sidan och ställa sig och baka semlor. 80 stycken. Fast Erika hjälpte mig så vi gjorde hälften var, de blev väldigt små, men fina. Vi bestämde att lunchen kan sälja dem imorn och de som blir kvar kan vi sälja på landskapet på kvällen. Om jag är duktig och pluggar all matte och fysik som jag ska så kan jag vara full på landskaps-sexan, fast det kanske inte är så bra. Bättre att vara hemma och sova. Fast jag ska klippa mig imorn, då kommer jag ju blir exta fin, förhoppningsvis och då vill man ju ut och dansa. Fast jag känner mig lite nervös för att gå på snerikes, otroligt fegt, men jag vill bara inte riskera att se något jag inte vill se, inte för att jag har fått några som helst indikationer på att jag borde vara orolig men jag tror alltid det värsta, för säkerhets skull. Men man kan inte bara undvika allt som känns läskigt, då blir man deprimerad, ångestfylld och utan självförtroende. Och det är inget för mig.

Kvällens citat: "Bakteriekultur är också kultur"
Men jag lovar att vi faktiskt var noga med att tvätta händerna. :o)

I kväll var det dags igen. Markarbete och vi blev tilldelade hästar av Karolina och jag fick *trummvirvel* Popeye! Hon tyckte att det hade gått så bra de senaste gångerna att det var dags att testa hoppningen igen. Och det gick bra, riktigt bra. Var nervös först för att han skulle bli sådär knepig och tvär som i höstas, jag var rädd att jag skulle tappa kontrollen. Men efter ett tag kände jag att fan det här kan jag ju, varje gång han försökte med sina krumbukter och bocksprång så parerade jag. Sen fick Romo spel och stack genom ridhuset inte mindre än tre gånger och när vi skulle hoppa sista kavalettin i gallopp så tyckte Popeye att han varit duktig nog och kunde Romo så kunde väl han med få busa lite så han drog på några rejäla bocksprång, men jag klarade det, först. Men sen hoppade han åtsidan samtidigt så att jag kom ur balans och sen en gång till och lilla Pauie landade på ridhusets botten, igen. Slog mig dock inte alls. Sen fortsatte han skutta omkring en stund och stannande sen. Precis då råkade han trampa på sin tygel så att tränset gick sönder i sidostycket och det gav såklart ännu en anledninga att fara runt, så det gjorde han, tills det söndertrasade tränset satt snurrat runt halsen. Då var han nöjd. Jag var lite sur dock, men inte rädd alls. Jag tror att jag börjar komma på Popeye nu, jag börjar ta kommadot, eller vad man ska säga, han skrämmer mig inte längre. Den första förälskelsen är över och nu börjar allvaret.

Bara för att hämnas så läggar jag ut en dålig bild på honom. Ha!



Nästa gång: Tårta.

Javisst, jag träffade på Fredrik i går också. Sjukt länge sen jag pratade med honom sist, kan va så länge som 1½ år sen, fast det känns inte så. I vilket fall så var det trevligt, vi slog oss ner i salongen och började smida planer på att snatta en av skinnfåtöljerna som stod där. Men vi kom inte fram till någon hållbar lösning. Fredriks fickor var liksom för små och jag hade ju bara en minikjol och en tight ticha, inte lätt att gömma fåtöljer där liksom. Så vi glömde bort det. 

Jag har också bestämt mig för att börja bjuda hem folk oftare. Jag menar jag har ju värsta snygga rummet och musik och soffa och allt. Och det var ju så sjukt kul igår så man vill ju ha det så oftare. Jag tror att man får bättre vänner då också och jag är just nu inne i en vänsamlings-period och det går riktigt bra, det gäller bara att få hit dem nu. Tyvärr så får det ju inte plats jättemånga här inne men man kan alltid pressa lite. Så om nån vill komma på förfest är det bara att säga till. :o)

Korre är ett najs ord. Fult fast mycket roligare än korridor och dessutom enklare. I kväll är det fest i korren där jag bor. Därför var det dags att städa lite och fixa. Vår gemensamma dammsugare är en glad liten pryl som heter Henry och är grön. Jag tror att Henry är så glad därför att det finns så otroligt mycket damm för honom att suga och det måste ju vara det bästa han vet.

Henry i korren, på väg till mitt rum.



Jag har också lyckats få tummen ur och fixa ett par ramar och även bilder att hänga upp på väggen över soffan Alice, har varit väldigt tomt där sen bokhyllan flyttade ut.

Alla bilderna är fotade och redigerade av mig, fy fan vad jag är bra, typ.



Jag skulle också vilja erkänna att kärleken jag känner till mitt, sedan 2 år döda, marsvin (tv.), kanske är lite nördig, men jag kan inte låta bli, så döm mig inte för det.

Blir en lugn kväll i kväll, behöver vila mig lite, dessutom verkar det inte hända så mycket. Måste städa och tvätta lite också. Man når till slut en gräns då skiten tar över ens hem och det inte riktigt änna ok längre, jag är precis där nu. Som tur var är det någon som hostat fram munstycket till dammsugaren, som varit borta i ca en månad. Så det är väl bara att sätta igång.

Imorn är det årets fest, typ. Flera av mina vänner kommer hit och förfestar, det är lite ovanligt. Dessutom blir det en minidöbelreunion eftersom Dave, Johan och Cissi kommer. Vore toppen om Max kunde vara hemma också och Ville måste jag fråga. Fast det är tydligen en till döbelsreunion i Stockholm, med gamla rävar som bodde där före mig, min bror till exempel. Sen kommer det givetvis massa andra, eftersom det egentligen är Annie som har födelsedagsfest.

Jag är laddad.